Livet upp och ner - Att leva med bipolär sjukdom - Äntligen Tisdag

Jag hoppade på första bästa tåg med ett överdrivet självförtroende och en orealistisk självbild. Det slutade alltid i fullständig katastrof när jag veckan efteråt föll som ett korthus rakt ner i en hemsk depression. Jag visste inte varför. Jag förstod ingenting. Jag trodde på riktigt att det var mig det var fel på. Jag trodde att jag fick skylla mig själv, precis som de sa. Men jag kunde inte styra det som hände mig just då.

Man vill så mycket men en del har bestämt sig för att personer med psykisk ohälsa är lata, svaga och inte bryr sig. Den bilden vill jag förändra. För alla borde ha rätt till att bli respekterade för den man är, trots sina skavanker. Alla borde få en plats i samhället och kunna få jobba på ett sätt som är hållbart för varje individ. För alla är olika och ingen kan jämföra sitt mående med någon annans. Jag har aldrig känt att jag haft någon plats i samhället. Aldrig känt att jag haft något att ge. Jag har inte riktigt vetat vad jag vill, men nu vet jag. Nu känner jag att jag äntligen har hittat min plats. Det tog länge innan jag vågade ta steget. Men det gick. Du kan även ta steget till dina drömmar.